Säkerhetsansvariga har ordet!

Visa fullständigt album

Jag vill börja med att klargöra att det inte är lätt att vara säkerhetsansvarig för ett gäng bestående av en man som dagligen notoriskt glömmer att lägga in öronpropparna innan vi far och en femtonåring som enligt sitt naturliga ålderstillstånd skall göra allt tvärtemot. Under ett sådant äventyr som vi gör finns det oändliga tillfällen när “a walk in the park” på en sekund kan bli en katastrof. Jag tar mitt uppdrag på största allvar och envisas med att noggrant studera evakueringsplanen varje gång vi sover inomhus. Jag försöker ständigt väga in aspekter som: Är risken större för inbrott om vi bor på bottenvåningen än risken för att inte ta oss ut vid brand om vi bor någon våning upp. I vilka rum finns riskmoment som t e x rökare? Vad tar vi med oss om vi måste fly? Kan läckande packningar i “multifuelen” orsaka explosion? Kan man få en överdos av gigantiska “Cinnamon rolls”? Vad gör man när håret blivit grönt av att bada i heta källor? Vad i hela världen betyder det där trafikmärket? Vad är det där för djur? Vilka djur finns där vi befinner oss? Blir vildmarken mera vildmark nu när vi kommit in i Yukon? Lockar vi till oss hungriga björnar när Herman petar ner nudlar mellan spjälorna i bordet vi äter på utanför tältet? På temat djur: I går stannade vi då vi såg en björnunge på höger sida i vägrenen. Ganska omgående insåg vi att mamman fanns på vänster sida om oss och att det dessutom fanns ytterligare två ungar. Mamman rester sig på bakbenen och visade tydligt vad hon tyckte om att vi stod i vägen för henne. Helt enligt säkerhetsansvarigas instruktioner hade Harry i ettans växel och hann köra iväg…med henne i hälarna. Hon stannade och vände sig om mot mig. Två stolta mödrars blickar möttes och hon insåg att vi hade samma självmordsuppdrag angående säkerhet så hon gick stilla ner i diket till sina skyddslingar och började mumsa gräs. Ungarna hade vid det laget vigt och lätt klättrat högst upp i toppen på en ca 10 meter hög tall. Vi insåg plötsligt med största tydlighet att man varken springer eller klättrar ifrån svartbjörnar! Herman såg senare en stor grizzlybjörn som ivrigt stod och rotade i en sopcontainer. Där stannade vi inte för att ta kort. Idag när vi svängde in på en parkering för att ta på oss regnkläderna började en stor bisonoxhane bredvid oss sprätta runt sand och se ilsket på oss. Vi retirerade raskt och insåg att en sådan springer man inte heller ifrån. Vad spindlar beträffar har vi passerat de ställen där några större försiktighetsåtgärder behöver vidtas. Jag rekommenderar ändå fortfarande att var och en skakar ur sina mc-stövlar före de tar på sig dem (mest för att inte ha ihjäl oskyldiga smådjur). Jag behöver inte längre påminna om faran av fallande kokosnötter, heta maneter eller hungriga hajar. Att dricka kranvattnet dör man inte heller av längre. Kraftiga väderförändringar verkar vara ett kritiskt moment hela resan. Jag försöker utläsa moln, hur fåglar flyger och hur vinden rör sig. Visserligen har vi klarat av de tropiska cyklonerna, de värsta åskstormarna och jordskalven men kraftiga regn förekommer ändå och skapar jordskred, översvämningar och hala vägar. Harry är en klok och ekonomisk man. Han kör 5 km/h saktare när han drar än om jag kör först. Det innebär mindre fara för kollisioner med djur, mindre risk att halka omkull på “durkbroar” och det spar bensin. Därför får han också i fortsättningen leda sällskapet mot målet i Anchorage. Jag skall gå ut och berätta det för honom där han står och försöker klura ut hur man öppnar de “björnsäkra” soptunnorna 🙂 Många av er undrar över säkerheten i tältet. Därför vill jag bara meddela att, som ni ser på fotot, så är största möjliga försiktighet är vidtagen 😉

Skrivet av en Carola som undrar vad som händer om björnar liksom “Pavlows hundar” börjar dregla av hunger när de hör min björnbjällra.

Ps! Harry säger att jag skall dementera det jag skrev i förra inlägget om att jag sjunger Billy Joel sånger. Han säger att jag inte kan några av hans låtar. Faktum är att jag inte kan säga en enda så där på rak arm. Uppenbarligen är det sådant en man vet när man varit gifta i 20 år 🙂 Men vem var det då som gjorde “When I need love I hold out my arms and I touch love….”? Ds

.