Äntligen ensamma!
Man kan tycka att vi tog en liten omväg för att komma till mindre tätbefolkat område i världen. Nu möter vi inga blankpolerade Hummers längre. De bilar vi möter är 4×4 pick ups med flera lager lera. Vi möter heller inga motorcyklar med skinnväskor längre. Nu är det bara plåtlådor som gäller. Inga husbilar stora som lokaltrafikens bussar utan mera typ svenska husbilar. Trafiken är lätträknad liksom människorna. Fast vi lyckades träffa ett trevligt par på mc från Nya Zeeland. De hade varsin uppsättning sporthojar hemma liksom vi. De berättade att Nya Zeeland är som gjort för sporthojar och bjöd hem oss 🙂 Vi har sett både levande och döda älgar (Man får inte börja skjuta på djuren förrän man är minst 350m från vägen). Djur med klövar verkar det finnas mycket av och det innebär väl att björnarna har mycket att äta. Då får vi njuta av dem lite på avstånd och slipper förhoppningsvis bli middagsmat. Vägarna i dag och igår har varit sövande tråkiga. Herman har intagit en mycket avslappnad attityd till mc-åkning numera (ZZzzz). Utmaningen har varit de hårda vindbyarna som hotat kasta en av vägen och de stora längsgående potthålen vid de söndertrasade vägavsnitten där långtradare tvingas ha snökedjor. Turligt nog har vi passerat den delen av resan när det inte gick att sjunga för att man förlorade för mycket vätska när man öppnade munnen. Vi har inte hunnit in i den delen av resan när det är så kallt att det blir imma på visiret när man sjunger. Därför har jag förlustat mig med att sjunga uppmuntrande sånger av Ted Gärdestad och Billy Joel idag :-)Jag har kommit på en briljant idé och gett nya förhållningsorder till mina medresenärer. Något av de jordiska ting jag värdesätter mest är mina Touratech “plåtlådor”. Därför kan de skippa en dyr urna att begrava mig i. De skall helt enkelt gräva ner mig i den ena ”plåtlådan”. Den andra lådan kan de spara saker som de vill ha kvar efter mig, om det nu finns några sådana. Smart va! Helt enligt mina önskemål och samtidigt återvinning. Om ni tycker att det var makabert kan jag påminna om att under resan i Sydamerika planerade Herman sin 50-års fest. Han tyckte, liksom jag, att det är bäst att vara ute i god tid:-)
Skrivet av en Carola som har Hermans knä intryckt mellan revbenen i ett trångt tält. Jag ligger här och tänker på hur härligt det var att prata med Oskar, Hanna och Cia idag 🙂
Ps! Jag kan inte låta bli att fundera på en sak. HD åkare har ofta skinnbyxor som bara består av ben här. Blir inte de förskräckligt blöta i skrevet när det regnar? Eller är det något som bara vi andra drabbas av? Ds.
