STÖCKEk(r)ampen 2006

Jag gjorde det igen! Jag har frotterat mig med det starka, uthålliga vackra triathlon folket. Killar med ironmanbadbyxor och tjejer med Team Lundhags brallor. Jag kontrade blygsamt med min stockholm marathon t-shirt. Sällan har man tillfälle att få vara en av dessa gladlynta och lugna atleter. Folk som innan simningen skojar om att de nyss tagit “grodan” märket, hojtar uppmuntrande tillrop när de passerar en i cykelmomentet och pratar lättsamt under tortyrlöpningens slutskede. Om jag hade varit singel är det absolut ett tillfälle jag aldrig skulle missa. Tja, jag är ju där nu också. Har försökt få med mig min lediga väninna men hon vet inte sitt eget bästa 🙂 eller så är det just det hon vet. Åtminstone vet jag inte något annat tillfälle när kroppen skriker så illa som när jag kliver av cykeln och skall börja springa, eller stapplande ta mig framåt. Då är positivt tänkande avgörande. Jag tänker: “Tja, jag har ju ändå inget annat för mig idag” eller ” Det kommer att bli gott med mat sedan” eller “Om inte alla bybor stått efter vägen hade jag gått istället”. Fast det senare kanske inte lyder under avdelningen positivt tänkande direkt. Jag kommer nog inte att bli hågkommen för den bästa tiden men jag var i alla fall den enda som simmade i solbrillor och tog mig tid att “klä på mig” iPoden mellan simningen och cyklingen 🙂

.