En tidig morgon i öknen
Tänk vad många saker som kan röra vid vår själ: Blicken från en älskad, en sovande hundvalp, en nybadad baby, en verkligt god middag, havet en stormig höstdag, gnistrande snö en vårvinterdag, en sångtext som framkallar minnen, stämningen strax innan starten vid ett marathon, en varm kopp kaffe när man är frusen och trött, dimman i spindelväven mellan blåbärsriset, en vän som lägger en filt omkring en när man är ledsen och en tidig morgon när solen går upp över öknen. Många gånger glömmer vi bort att vi är omgivna av lyckliga ögonblick eller så är vi för stressade att stanna upp och reflektera över dem. I morse blev jag påmind! När vi kom ut till motorcyklarna hade någon vänlig hotellpersonal lagt handdukar på våra cyklar för att vi skulle kunna torka bort fukten! När vi stod där och förundrades insåg vi att ett helt gäng hundar vistades runt entrén till hotellet. Just då kom personal ut med mat och vatten åt dem. Kvinnan berättade att de är tre systrar som driver restaurangen. Deras pappa startade den och han tyckte mycket om hundar. Han är död nu men de hedrar hans minne genom att ta hand om hundarna i byn och försöka se till att de får mat, kontakt och veterinärvård. Vi blev mycket rörda. Hela dagen när vi har kört (det blev en lång dag och 650 km) har jag tänkt. Jag är övertygad om att alla kan göra något gott utifrån sitt perspektiv för att göra världen till en bättre plats att leva på. Harry brukar berätta en historia om en fattig indian som bodde långt ute i öknen. För att handla var han tvungen att gå hela dagen. När han kom hem sent på kvällen upptäckte han att han fått för mycket pengar tillbaka. Dagen efter startade han tidigt och gick den långa vägen tillbaka till affären för att lämna tillbaka pengarna. Affärsinnehavaren frågade förbluffad hur det kom sig att han gjorde den ansträngningen. Indianen svarade: “Man måste leva på dagen så att man kan sova på natten”. Innebörden är större än så. Man skall leva sitt liv så att man kan sluta sina dagar lugnt. Jag brukar tänka på att vi har två hundar inom oss, en svart och en vit. Den hund vi matar kommer att överleva. Därför måste vi välja att mata den vita hunden. Ibland kanske det inte är så lätt att göra rätt. Man kanske blir besviken och lurad. Det kanske innebär att man blir den som följer med en vän på dennes “sista resa”. Kanske måste man försaka och välja bort något. Kanske måste man göra saker som man inte trodde att man skulle våga. Men det är de små sakerna i vardagen som gör skillnad: Le mot den äldre mannen när du väntar på bussen, betala kronorna som fattas för personen framför dig i kassan, låt den stressade småbarnsmamman gå före dig i kön, säg något bra om den som någon annan pratar illa om, förlåt dina föräldrar och tala om för dem att du vet att de gjorde sitt bästa och gör det medan de är i livet, var snäll mot djur, skaffa blommor och vårda dem, ge någon boken du fick två ex av i julklapp, skänk sådant du inte behöver till röda korset eller Myrorna, jobba som volontär när du kan, köp “Situation Stockholm”, stötta en kompis som har det svårt, tala om för de som finns omkring dig att du uppskattar dem, skratta ofta och var inte rädd för att gråta med den som är ledsen. Gör som den kloka Sara Lidman uppmanade “Lev”!
Själv skall jag och min kollega Sara hålla kurser i “Första hjälpen vid psykisk ohälsa” under hösten. Jag tycker att det skall bli skitläskigt men är beredd att utsätta mig för obehaget om det på något sätt kan leda till bättre bemötande för en enda medmänniska. För som en annan klok kvinna, Astrid Lindgren, sade: “Vissa saker måste man bara göra. Annars är man bara en liten lort” .
Skrivet av en Carola som tycker att världen är en ganska vacker plats befolkad av många underbara människor!
