LIDINGÖLOPPPET 2006
I lördags begick vi premiären av Lidingöloppet. Helgen inleddes med ett besök hos äldsta dottern och barnbarnen i Falun på torsdag. Efter en nätt biltur på fyra timmar, bilköerna inräknade, kunde vi hämta ut nummerlapparna på Lidingövallen. Att åka Land Rover Defender är inget för veklingar. Den air condition som finns är luckor rakt ut som öppnas manuellt via spakar, sätena har bara ett läge och kopplingen ger Harry blåsor under foten och ont i knät.I fredagsbilköer tog vi oss till faster Rakel i Södertälje för uppladdning med fullkornspasta och quorn. Mätta som stoppade grisar och trötta som hundvalpar togs vi, som vanligt före långlopp, emot av yngsta dottern, måg och barnbarn i Sundbyberg. Klockan 23 sov vi sött i deras mjuka dubbelsäng. Vi vaknade tidigt och tvingade i oss de obligatoriska 2,5 portionerna havregrynsgröt med torkade frukter, två grova mackor med ost och ägg, juice och kaffe. Att hela helgen formligen drunknar i ett evigt vattendrickande behöver jag väl inte nämna. Efter vila och ännu en redig portion havregrynsgröt, nu utan torkad frukt, fick vi skjuts ut till Lidingö av den evigt välvillige mågen Björn. Allt vattensörplande ger resultat så det är till att genast ställa sig i den 25 meter långa toakön. Hurtbullarna som ledde uppvärmningen begrep inte att vi väljer löpning för att vi inte kan kordinera rörelser med armar och ben samtidigt. Efter den förnedringen kändes det som en befrielse när försvarets luftvärnskanon smällde iväg en salva. Redan under de första kilometrarna tappade vi bort varandra. Sällskapet i övrigt gick inte att klaga på. Alla höll till höger för de som ville passera. Vatten bjöds till de som behövde och många peppande tillrop hördes i leden. Alla varv på SM-spåret gav valuta. Loppet gick längs vackra vägar och stigar och vi njöt i fulla drag. Abborrbacken avklarades galant och de sista kilometrarna gick i stort sett smärtfritt. Man brukar säga att ett marathonlopp börjar vid 30 km och då slutar ju ett Lidingölopp. Det gjorde att vi kunde njuta ohejdat efter målgången. Harry hade sin vana trogen ätit sig genom hela loppet så han var mätt medan jag utsvulten högg in på bullar, kaffe och powerbars. Björn och Herman tog emot oss med coca cola, vatten och pastasallad. Långdistanslöpning lär en mycket om en själv. Det är något alldeles speciellt att dela den upplevelsen med någon du älskar. Det är mycket bättre än allt de lovar på tv såpornas “Du är vad du äter” program. Pröva!
