Vad bra vi har det!
Det mest spännande som hände igår under vår “lediga dag” var att hela råttboet med alla familjemedlemmar ramlade ner från takbjälkarna mitt i matsalen när vi åt middag. Det blev ett fasligt spring kan jag lova 🙂 Idag har vi kört ca 230km på mycket varierande underlag. Det började bra för att sedan urarta till sönderregnade vägar där asfalten var helt bortriven i svackorna och på slutet ett enda “lappverk” där “lapparna” var livsfarliga att hamna på eftersom vi kom upp på högre höjd och det regnade. Det regnar förresten alltid efter kl 14 här. Naturen har varit kuperad och grönskan bredvid vägen är som en vägg. Jag har ingen plan på att stanna och gå in i djungeln för att kissa eller så 🙂 Sopsortering finns inte på agendan här och eftersom stora berg “stoppar upp” avgaser så ligger de som ett lock över allt. Ögonen och halsen är irriterade. När man tvättar kläderna (man =jag) så blir vattnet svart på en gång. Det kommer att ta generationer att reda ut detta sopberg! Vattendrag är översållade med sopor som stinkande öar. Stora drivor av avskräde ligger vid vägen och ruttnar. Man kan säga att det finns en utvecklingspotential både i El Salvador och Guatemala. Poliser har inte besvärat oss alls i Guatemala. Tvärt om! Idag fick vi poliseskort ut ur en stad 🙂 I många stora städer i världen går typ E4 rakt in för att sedan förintas och gå ut någon helt annanstans. Spännande när man lägger till massor av människor/djur, cyklar/mc/bilar/lastbilar/långtradare, oljud, avgaser, havererad väg, uppförsbacke och regn! Jag är Harry evigt tacksam för att han (för det mesta) tar oss genom dessa katastrofzoner. Jag har blivit så förhärdad att de döda djuren på vägen mest är av tekniskt intresse. För det mesta går det att se att det är en hund, en gris eller en fågel. Skunk luktar exakt som det beskrivs i Kalle Anka så de känner man igen. Men förvånansvärt ofta har jag verkligen inte en aning om vad det varit för sorts djur. Alla djur har klarat sig undan oss… än så länge. I Afrika körde jag över en vacker grön leguan och i Argentina blev jag en gris sista syn. I förrgår stod ett helg gäng självmordsbenägna grisar vid vägkanten och bara väntade på mig men jag var beredd HA!
När vi planerar våra resor brukar vi ha huvudmål och delmål. Det ständigt övergripande målet har varit att visa barnen, och påminna oss själva, om att vi oftast tar så mycket förgivet. Vi förväntar oss att det skall finnas vatten i kran att dricka och varmt vatten att duscha i. Vi ratar mat för att vi inte tycker om den eller för att vi inte är hungriga. Vi gnäller över att vi inte får det nyaste dataspelet eller de nyaste kläderna. Värst av allt är att vi tar varandra förgivet. Som jag skrivit förut så tackar var och en för tre saker varje kväll när vi är iväg så här. Vad man tackar för brukar förändras dramatiskt vad tiden lider. Igår kan man säga att vårt huvudmål var uppnått då Herman med en suck sade “ Vad vi har det bra i Sverige”! För oss andra har det ännu mest handlat om att vi är tacksamma över att vi hittat ett tryggt skydd för nattens oväder och potentiella banditer. Men vi är väldigt överens Harry, Hebbe och jag. Vi har det väldigt, väldigt bra i Sverige!
Skrivet av en Carola som sakta torkar upp efter dagens regn i Guatemala/Coatepeque. I morgon blir en spännande dag då vi skall korsa gränsen till Mexico.
