Tackar Gud (och Harry) för handtagsvärmare!

Visa fullständigt album

I morse kom vi iväg tidigt. Ett strilande duggregn upphörde just när vi skulle packa på cyklarna. Harrys kryckor fick bli kvar på hotellet eftersom hans fot är rätt ok nu. Vi snirklade uppför bergspasset med undersköna vyer till höger om oss. Vi passerade molnen och helt plötsligt var sikten nästan noll. Kallt var det också och däremellan ett kyligt regn. I kombination med KURVOR är INGEN SIKT inte bra. “Interamerikana” trafikeras av rätt tung trafik så man vet aldrig vad man möter. När det är så där vackert och ganska farligt hinner jag tänka mycket. Jag känner mig så tacksam över alla de saker jag lärt mig under våra äventyrsresor. Jag har lärt mig att varma kläder och handtagsvärmare alltid kan komma att behövas. Jag vet att taggiga buskar på vägen betyder “Fara! Sakta in!” Jag vet att lukten av brända bromsbelägg betyder att vi har en lång, lång uppförsbacke framför oss….eller strax bakom:-) Jag kan känna när vinden bär med sig havsdoft och löfte om en skön kväll vid havet. Jag vet att i hela världen väntar folk på bussen. Jag har lärt mig att de flesta vägar är dåligt utmärkta och en stad som på kartan ser ut som en fluglort kan bebos av en miljon människor. Jag vet att de flesta vägar i livet inte har skyddsräcken och det är jag som måste anpassa farten. Jag vet att jag borde lyssnat bättre på biologilektionerna…och geografilektionerna. Jag har lärt mig att det finns tillfällen när det är bättre att ha en häst än en bil. Jag vet att kossor är jättebra på att klättra. Men viktigast av allt är nog ändå att jag lärt mig att ensam inte är stark! Det finns alltid tillfällen när vi behöver varandra! Så lika vi är vi människor! I dag har vi kört 280km. I kväll tar vi in på Hilton Hotel utanför Punta Arenas.

.