Nu vet jag! Jag hade rätt!

Idag har vi kört från Santiago till Boquete. Det är en stad uppe i bergen. Här är temperaturen lite mildare. Tempot lite lägre och pensionärerna lite flera. Det regnade hela natten men slutade lagom tills vi skulle packa på cyklarna och köra iväg. Av någon konstig anledning börjar alltid dagen med en kraftmätning. Vardagen på motorcykel är för mig som att alltid ha en stukad fot. Jag måste hela tiden tänka lite extra. Parkeringar är alltid grusiga, sluttande och ligger kymigt till så att den tunga motorcykeln måste baxas hit och dit innan jag kan vingla iväg till allmänhetens beskådan. När vi väl kommit iväg infann den sig! Känslan! Lyckan! Jag älskar den invanda känslan av att sjunka ner på mc sadeln. Att höra “Pålle” spinna under mig och ta mig fram över oländiga underlag. Jag älskar de vackert för tork upplagda kläderna på buskar och träd i vackra mönster. Jag till och med älskar mina surt luktande mc kläder. De luktar så för att de skyddat mig mot piskande regn och gassande sol. Jag älskar de frodiga dalarna, de bördiga slätterna och de dimmiga bergen. Jag älskar att känna dofterna från lavendel, ananas, blommor, fukt, sopor och eldar. Till och med lukten av grillat kött älskar jag för att det betyder att någon får äta sig mätt idag. Jag älskar de stolta hästarna, de lösspringande hundarna, de stora fåglarna med sina gula näbbar, de kattstora råttorna och kossorna som passerar på bilflaken och nyfiket tittar på oss. Jag till och med älskar den långa silverglänsande ormen vid vägkanten och de överkörda djuren vars livslåga hastigt blåsts ut mitt i steget och som nu blir föda för andra djur. Jag älskar kvinnorna som säljer sina handarbeten i små stånd längs vägen, hämtar sina barn från skolan och sopar sina golv. Jag älskar männen som slår gräs med sina machetes, odlar sina åkrar och kör sina stora lastbilar. Jag älskar barnen som går längs vägen i sina skoluniformer och vinkar när vi passerar. Jag till och med älskar tiggarna med rörelserna jag så väl känner igen och poliserna med stela miner som stannar oss för att kolla att våra papper är i ordning. Jag älskar min familj mina husdjur och er, mina vänner, som följer oss på vår resa. Men mest av allt älskar jag livet! Och det är därför jag, och min reskamrat genom livet, planerar och genomför dessa strapatsrika äventyr. För man är aldrig så levande som i närheten av döden. Jag hade rätt! Det är nog inget större fel på mig 🙂

.