Att ta farväl
Det har varit en minst sagt hektisk vecka! Jag känner så väl igen hur det brukar vara så här strax innan avfärd Magen knyter sig, allt hemma är så fint, alla jag har förmånen att få träffa är så trevliga och jag drabbas av stor tvivel. Idag när jag gjorde min cykeltur fick jag äntligen chans att andas och tänka. Varför gör vi dessa resor som kräver så mycket: tid, pengar, energi och som utgör så stor risk att skada sig, kanske rent av dö? Ingen förklaring är heltäckande men jag har en tanke om att allt vi som person behöver träna på, för att kunna leva och dö bättre, ständigt upprepar sig. Kan det vara så att jagi behöver träna på “avsked”? För det är just det jag gör just nu. Jag tar avsked av sonen, hundarna och katten, huset, alla vänner genom jobbet, skogen, cykeln, bäcken, sängen, mina kläder, tv’n, toan, varmvatten, trygghet och Facebook. Jag vet att vi kommer att göra ännu en resa som för alltid och oåterkalleligt förändrar våra liv…och jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt!
