Ett monster i tältet…
Jag inser att jag inte har skrivit många rader om kanske en av de viktigaste faktorerna på resan! Nämligen det faktum att vi har en tonåring som medresenär. Man kan inte påstå att han blivit tillfrågad om han vill följa med . Å andra sidan har han inte heller direkt sagt nej. Hans samvete är ännu så pass töjbart att det skulle kunna vara förödande med tre månaders FF hemma. Därför har han egentligen inget val. Hur gör man då för att motivera? Tja, jag förespråkar mutor typ godis, Iphone i USA eller trevliga tjejer. Harry är inne på vackra vyer, spännande vägar och nära gemenskap med oss. Vi får väl se vem som vinner. Eftersom båda sönerna är uppvuxna på långresor med motorcyklar vet han naturligtvis exakt vad som egentligen väntas: ont i arslet, inga dataspel, hungrig, olidlig värme/köld, nackspärr, ingen ström, dusch i kallvatten, ovisshet och små stunder av lycka 🙂 Och tänk! Han har aldrig klagat över att vi ligger tätt, tätt nära varandra och snusar i tältet. Jag är övertygad över att “back to basic” innebär trygghet! Hemska tanke! Tänk om det är det sista gången vi gör ett sådant äventyr ihop vi tre….
