Unafaya nini baada ya kazi? (Vad gör du efter jobbet?)
Ja, vi har så att säga full sysselsättning. Mera har modifierats på motorcyklarna. Ny motorplåt, lättare kedjeskydd, handskydd och centralstöd på XT´n. Harry har dessutom gjort en skitsnygg förhöjd framruta åt mig. Det gäller att ha valt en händig karl om man vill erövra världen. BMW´n har nya hårdare framfjädrar, hemgjorda handskydd och nytt slutet batteri. Även den har fått ett eluttag fast med tanke på GPS´en. Containern är så tjusig att många av de människor vi kommer att träffa med glädje skulle bo i den. Vi får väl skänka den till bättre behövande när den väl nått sitt mål i Kapstaden. Hur vi skall få cyklarna från Dar es Salaam är fortfarande en av gåtorna vi måste lösa. Vi har inte heller klurat ut hur vi skall förmedla oss till hemsidan och få in foton. En av de gåtor som vi faktiskt lyckats lösa är vem som skall bo i huset och ta hand om katten och fågeln under tiden vi är borta. En toppen tjej som dessutom gillar djur och trädgårdsskötsel har erbjudit sig som hustomte. Har vi tur kanske det blir en ren “garden makeover” och skulle kräken dö så dog dem i alla fall lyckliga. Toppen!
Nina visa! (Jag har visa!)
Att ordna visum är en hel vetenskap. Det gäller att ha aktuell information om vilka länder som kräver visum från svenska medborgare och finska som jag. Att ordna blanketter måste ha varit ännu svårare före bredbandets tid men en massa kontakter med ambassader blir det. Hur man sedan löser problemet med att ett visum bara är giltigt tre månader från “date of issue” ställer till bekymmer om man skall vara borta lite längre. Passen måste sändas till berörd ambassad i tur och ordning. Jag som alltid tycker att det känns illa att lämna ifrån mig passet våndas.
Nina sindano yangu mwenyewe. (Jag har mina egna sprutor.)
Nu när jag skriver har min mage just lugnat ner sig efter intaget av koleravaccinet igår. Efter två veckor är det dags för dos nr två. Ni kan inte ana hur många dyra sprutor vi tagit för att få vårt “gula kort”! När jag läste till mentalskötare var det enda jag inte led av minskad matlust och avmagring. Nu var det något liknande. Det enda vaccin vi inte behövde ta var det mot japanska febern. Att boka tid. Ta ledigt från jobbet. Hämta vaccin från skolsyster. Testa om det tagit. Få reda på vem som kan göra blodgruppsbestämning och få det gjort. Lämna in recept på apoteket. Dessutom skrapa ihop alla tusentals kronor det kostar och intala sig att det inte är lönt att gräma sig åt sådant som man måste göra. Att pröva malariaprofylaxen under tre veckor var det som jag gruvat mig mest för. Speciellt orolig var jag för att barnen skulle drabbas av alla gruvliga biverkningar som man hört talas om. Det var med andakt vi tog den första tabletten. När den väl svalts ned var det oåterkalleligt eftersom man tar en tablett per vecka. Ungarna klarade sig med en natts orolig sömn. Harry ringde från bilen en dag och berättade att han satt vid vägkanten och inte kunde ta sig vidare för att det lät som om alla tutade runt honom och huvudet hotade att spricka. Själv hade jag en utmärkt praktikperiod eftersom jag blev psykotisk. Förutom att jag såg skräckansikten när jag skulle sova blev helt plötsligt en del kroppsdelar som vanligtvis tillhör mig, typ tår och öron, någon annans. Det skulle jag väl ha stått ut med om det inte varit så att jag fick synrubbningar så att jag inte kunde läsa och att jag blev ansvarig för hela mänsklighetens andning. Doktorn föreslog byte av medicin till en som hade massiv svampinfektion och oförmåga att vara i solen som biverkningar. Det lät inget vidare för en som skall vara i afrikansk värme och bo i tält. Ytterligare ett alternativ fanns men det skulle kosta mig 5 400:- . Efter en natt av vånda bestämde jag mig för det dyra alternativet. När jag ringde för att meddela doktorn mitt beslut visade det sig att han kommit på att dosen jag tagit räckte till en person som vägde 100 kg. Inte konstigt att jag blev konstig! Jag har efter många om och men lyckats skaffa ett “travel kit” trots att expediterna på apoteket var mycket misstänksamma. Väskan innehåller sprutor, tråd&nål, sårtape, kanyler och till och med kitt så att vi kan fixa våra egna tänder om vi är i nöd. Vi har också kollat upp våra tänder i förebyggande syfte. Hade man opererat bort blindtarmar av samma anledning hade jag bokat tid för det också. Vi kommer för övrigt att ha med oss ett helt fältsjukhus. Läs vår medicinlista och häpna. Slutklämmen var att jag fixade en designad Pipinette potta att ha i nödfall. Det kanske är ok att kalla på campingvakten en gång per natt men hos oss är det köbildning inte en utan två, tre gånger varje natt.
Nyama hatuli! (Vi äter inte kött!)
Vanligtvis när vi är ute och reser har jag med basmat för tre veckor i toppboxen. Nu blir det nästan uteslutande sådant som skall blandas med vatten. Massor med soppor, krämer och buljonger alltså. Någon enstaka konserv och kaffepulver får nog plats. Vattenrenare, tabletter och vattensäckar är införskaffade. Allt är nedpackat och klart för avfärd. Kolla toppboxens innehåll.
Je, kuna mahali pa kulifulia nguo mwenyewe? (Finns det någonstans där jag kan tvätta mina kläder?)
Allt utom regnkläder till mig och snygga praktiska shorts till Harry är ordnat. Vi har tvättat, plockat och valt bort. Vi väljer funktionskläder som är lätta, tar liten plats och torkat snabbt. Det är inte lätt att hitta sådana kläder till barn. Vi måste planera noga eftersom nästan allt far med containern. Själv kommer vi bara att ha varsin liten ryggsäck när vi far iväg. Skulle cyklarna försvinna har vi alltså bara visakort och tandborstar men det skulle förvisso vara en utmaning.
Tunahitaji mahali pa kukaa. (Vi behöver ett ställe att stanna på.)
Första anhalten blir några nätter hos Harrys yngsta dotter och barnbarn i Stockholm. Då hinner vi säga “kwa heeri” (hej då) och ordna det sista visumet. När vi sedan anländer till Kapstaden har vi bokat in oss på “Wilton Manor Guest House”. Det finns det uppvärmd pool och utsikt över hamnen. Vi har en hel lägenhet att acklimatisera oss i under vår första vecka i Afrika. Frukost serveras i huvudbyggnaden. Vi tänker passa på att löpträna en hel del i väntan på att motorcyklarna skall komma fram. Innan vi drar vidare kommer vi att hitta ett lämpligt ställe att förnya vårt äktenskapslöfte på. Vi har varit gifta i 14 år i år och tycker att det är en lämplig nystart på ett stort gemensamt äventyr. Det känns också bra att ungarna är med den här gångennär vi lovar att älska varandra i nöd och lust. En hel del nöd kan det ju faktiskt bli under resan…
Bei gaani? ( Vad kostar det?)
Vi har haft en del mycket givande träffar med vår ekonomiska rådgiverska på Föreningssparbanken. Tack vare henne kan vi klara löpande utgifter, reda ut eventuella krissituationer, fixa carnet de passage avgifter och förhoppningsvis reda ut livet efter resan. Vi blev roligt nog uppringda av en reporter som frågade om vi ville bli mars månads profiler på Touringbutikens hemsida. Kolla gärna deras hemsida www.touring.se. Just nu försöker jag hitta lämpliga födelsedagspresenter till nära och kära som vi inte kan uppvakta under sommaren. Harry kommer att fylla år i Tanzania. Det blir en upplevelse att minnas. Själv hoppas jag på att få fira min fyrtioårsdag i lugn och ro när vi är hemma i höst för att sedan fira jul i ishotellet i Jukkasjärvi med Harry, pojkarna och min pappa. Nu skall vi ladda upp med en påsktur till Tärnaby och en “hej då tur” till Finland innan det är dags för “The great Africatour 2005”.
“Habari za jioni” (Godnatt)! /// Carola
PS!
Som ni ser försöker jag lära mig det viktigaste på swahili. Det är krångligt men har vissa likheter med finska. Kul är det! Nu kryper jag till kojs och drömmer att jag kör XT som en gudinna. Ds.
