Ett ständigt mörker…

Det har varit en minst sagt dyster period och det verkar inte vara över ännu. Denna uppdatering kommer att vara en enda lång klagan men så är nu livet. Inför Lidingöloppet tränade jag ca 5 mil/vecka enbart på Gammlias enormt kuperade SM-spår. Helt idiotiskt, förstår jag nu, men jag gillar spåret så mycket och njuter varje varv. Efter loppet var knäna, speciellt mitt vänsterknä, väldigt nötta. För att vara snäll med dem cyklade jag istället för att löpa. Nu har jag ju lite svårt för “lagom”. Det gjorde att jag drog på mig ett “hopparknä”. Värk, sömnlöshet, abstinens! Tack vare att jag grät mig in hos dr Kollberg, som startade Jalles TC och är specialist på idrottsskador, fick jag lite hopp om livet igen. Sjukgymnaster har hjälpt med rehabiliteringsprogram där målet är att jag skall springa igen. Helst hade jag medicinerat med lugnande också eftersom träningsabstinensen var så svår. För att spä på eländet hade jag bestämt mig för att uppfylla pojkarnas önskan om att få göra som alla andra barn nämligen åka på charter till Kanarieöarna. Mina enda krav var hotell nära strandpromenaden för löpningens skull och att de skulle turas om att ha ett träningspass på morgonen med mig. HA! När avresedagen kom fick jag inte springa, inte gå i sand, inte gå i trappor och absolut inte göra något som gjorde ont. Jag såg mig sittandes med tårar i ögonen tittades på alla lyckliga löpare. Nå, jag strukturerade raskt upp dagarna i: Uppstigning kl 8. 1h20min rask promenad (små löpsteg i smyg) därefter 15 min snabb löpning i poolen och avslutningsvis anvisade benövningar. På så vis lyckades jag få frukosten att smaka gott och själen att kunna njuta resten av dagen. I slutet på veckan insjuknade först Herman, sedan jag och även Oskar(lindrigt) av “svinis” d v s svininfluensan. Jag säger bara: “Avliva mig!” Det var verkligen eländigt och jag skulle inte ha tagit mig hem om inte pojkarna packat och fixat allt. Nu sitter jag här och har varit sjuk en och en halv vecka. Magmusklerna hålls i trim av allt hostande men resten av kroppen förtvinar. Jag ligger här i soffan och läser min älskade Norén “En dramatikers dagbok”. Det är trångt och dammigt eftersom alla möbler är i vardagsrummet då vi tvingats riva upp köksgolvet p g a vattenskadan som var i våras. Vi lever i en byggarbetsplats. Det enda positiva idag är att vårt lag “Medvindarna” vann en klass i cykeltävlingen Pedal for medal. Om jag lyckas ta mig ur soffan på lördag skall priset hämtas ut i samband med en stor hockeymatch. Kanske skall jag börja fila på ett tacktal….