Det är en konst…
… som vi har finslipat under många år, att utnyttja semesterns dagar maximalt för att få in så många mil mc-körning som möjligt. En vanlig semester är vi hemma i vår ”Bace Camp” ca 4 dygn. Resten fylls med, mer eller mindre, planerade äventyr.
Sista semesterturen i år var en oväntad, positiv överraskning. Helt plötsligt öppnade vårt vackra grannland Norge sina gränser för färdigvaccinerade, kurvlängtande mc-förare.
Oklart var vi skulle hamna, som så ofta i dessa pandemitider. Lofoten eller Nordkapp. Vädret fick styra. ”Blå vägen”, som följer Umeälven upp till Mo I Rana, var snabb, vild, vacker…..och KALL! I Hemavan var det +8c. På min dialekt skulle man sagt att ”pisset fryser i blåsan”!
Vi fick ta på oss alla kläder för att klara oss till vandrarhemmet i Mo. Det blev en tidig kväll för att hinna tina upp inför morgondagen.
På väg till Bodø passerade vi ”Polarsirkelen 66* 33*” alltid lite kul att få klämma fast sitt klistermärke bland andra mc-åkares.
Efter en, eller rättare sagt två, middagar (jaja vi blev inte mätta efter den första) så bestämde vi oss för att sikta mot Lofoten. En ren nostalgiresa eftersom vi gjorde exakt denna tur för 11 år sedan när äldsta sonen Oskar fått 125:a kortet.
Jag blir illamående bara av att skriva ordet ”sjösjuk” så tanken på en 4 timmars färjetur kändes inte speciellt upphetsande. Men det gjorde tanken på att få återse de vackert röda husen omgivna av hav och berg.
Vi kunde njuta av naturen och vägarna och kom fram till vårt boende för natten precis samtidigt som regnet. God mat och trevligt sällskap är alltid en bra kombination.
Det var inte mycket uppehåll i regnet under körningen till Narvik. Våra mc-stövlar lämnade leriga spår i heltäckningsmattan när vi bar in vår packning i budgethotellet. Vi bestämde oss för en campingmiddag på rummet. Stämningen var god även om vi slocknade ganska tidigt.
Harry väckte mig med information om att han nog drabbats av njursten och att det var därför han haft svårt att växla dagen innan. Sommaren har varit varm och hans vätskeintag, och då menar jag vatten, har inte varit i överkant. Efter uppvätskning och smärtstillande kunde vi ta oss an dagens tur, ca 560 km, till Arvidsjaur.
Trötta, men vid gott mod, checkade vi in på hotell Laponia för att avsluta semestern med stil. Middagen avnjöts på restaurangen vid vattnet. Som vanligt fylls våra samtal av tacksamhet över att kunna göra dessa äventyr….och planer för vad vi skall hitta på nästa gång…
En sista dags körning återstod innan vi kunde köra in på gården, dra ett djupt andetag, och ta itu med vattenskadan…
