Varför är det så svårt att säga ”Hej då”?

Det är en fråga som jag har funderat mycket på genom åren. Extra starkt drabbas jag alltid när jag efter ljuvliga sommardagar vid sommarstället i hemtrakten skall packa ihop och återvända till vardagen.

Det är ju ofrånkomligt, och helt nödvändigt, att under en livstid behöva skiljas från platser, människor, jobb, djur, tidsepoker, rutiner och ägodelar. Varför drabbas jag då så ofta av en känsla av att vilja fly när det drar ihop sig till att ”ta avsked”? Och det gäller intressant nog även om något spännande väntar efter avskedet.

Förberedelserna inför långa resor är som en enda lång lektion i att ta avsked. Många, kanske de flesta, resor blir aldrig av då man redan på planeringsstadiet nästan inser hur mycket det kommer att kosta. Inte minst ekonomiskt utan främst känslomässigt. Att bryta invanda rutiner som t e x tandborstning/matrutiner/klädtvätt.

Att släppa trygghet som var man skall sova/få ut pengar/reparera sådant som går sönder/göra sig förstådd. Att släppa kontrollen över sitt boende om det skall husera andra där under tiden man är borta. Att inte veta vad som händer om man drabbas av olycka eller sjukdom. Att inte på lång tid få träffa de människor man älskar.

Under året som gått har vi rensat, sorterat och slängt grejer eftersom vi hoppas på att hyra ut vårt hus medan vi är borta. Det har varit som en enda lång vandring längs ” memory lane”. Så många minnen! Så många tårar! Känner jag mig lättare nu? Nja, men definitivt mera målinriktad och nära och kära har involverats eftersom de fått många frågor om vad som skall sparas.

Nu återstår att göra en mera utförlig riskanalys för att i bästa fall utesluta eller minimera risker och tydliggöra åtgärder. Återstår att hitta villigt försäkringsbolag för riskbenägna äventyrare. Kolla upp alternativ till nödsändare. Vi har sedan tidigare en satellittelefon men överväger en GPS-tracker. Vi skall gå igenom ”Vita Arkivet” för att vara klara över hur vi vill ha det om ”det värsta händer”. Där ingår även att se igenom testamentet. Även här blir anhöriga involverade och medvetandegjorda om risker.

Jag är helt övertygad om att vi behöver öva på konsten att ”säga hej då” eftersom all början har ett slut, även livet. Om man oroar sig ständigt för avskedet förmår man inte njuta av resan så att säga.