Jag har sagt det förut men jag säger det igen…

…om du tänker göra en enda resa med mc eller något fordon, Kajsa du kan få vandra eller skida dit :-), så är det till Nordkap du skall åka!

Du får ett garanterat äventyr med oslagbara vyer och hanterbara utmaningar. Vägen idag mellan Muonio, Karesuando, Alta och Nordkap bjöd på 12 timmar 600km sol, regn, snö, BLÅST och ner till +3c. På macken i Alta ville jag inte gå ut ur toan för det var varmt skönt och de spelade ”Stairway to heaven” på full volym. Blåsten var jämförbar med den i Argentina på Pampas och hjälmen höll på att slitas av skallen varje gång man mötte en bil. Detta är vad stackars mötande bilister såg.

Ett syfte med resan är att testa utrustning. Harry grämer dig över att han inte bytt kedja men vi gläder oss åt att XT’n inte tagit någon olja. Vi har kunnat konstatera att det är dags för nytt regnställ, att det inte blivit lättare att filma med GoPro kameran och att IPhone är urusel att använda som kamera när man kör mc. Jag höll på att gräma ihjäl mig av saknad efter min gamla inte-längre-fungerande IXUS kamera som jag under så många resor haft fäst i ett snöre på tankväskan och kunnat föreviga allt vackert under körning. Nu måste jag hitta ett nytt alternativ. I väntan på detta insåg jag att det kanske var meningen att jag under denna resa skulle njuta av vyerna här-och-nu och inte genom en kameralins.

Jag har reflekterat över så många kurviga vägar vi kört i olika delar av världen. Vad är tjusningen? Alla vi som ”är kurviga” delar en hel del oavsett hur vi tar oss upp. När man tittar på kurvorna nerifrån är man fylld av spänning och förväntan. När man befinner sig mitt i en väg som slingrar sig sakta uppåt/neråt är man fylld av koncentration. När man sedan ser på vägserpentinen uppifrån känner man sig stolt och glad och kan njuta av utsikten. Hur skall dessa känslor då multipliceras av ”Die hard cyklisterna” d v s de man möter på de allra svåraste vägarna, glatt vinkande i ur och skur. Jag är så fylld av beundran över det som de här cyklisterna förmår. Faktum är att jag oftast gråter i hjälmen som ett barn, ni vet; snor, grimas och ylande, när vi passerar dem. Bilden är från Transsylvanien om någon undrar 🙂

Jag somnar med en snarkande Harry bredvid mig och ”Stairway to heaven” ljudande i öronen. I morgon får vi se vart vi kör. Två saker är säkra: regn och BLÅST