Idag har jag inte alls fått kontakt med min hjärna…

Vanligtvis för jag långa givande samtal med min hjärna under våra långa körpass. Vi brukar prata om ditt och datt, om djupa existentiella frågor och sjunga en och annan sång. I morse visste jag genast att något var fel. Hjärtat slog dubbelslag, jag var yrslig och svettig…och det innan vi ens kommit iväg. Var det värmen, hormoner, ren och skär lathet eller kanske en begynnande utmattning? Oklart. 

När vi väl “kommit på rull” gjorde jag otaliga försök att få kontakt med hjärnan. Frågade enkla saker som:”Tror du att det där är olivträd?” och “Har vi kommit ur Andalusien och in i Katalonien ännu?”. Inget svar. När jag ännu inte fått någon respons kl 13.30 slog det mig att jag kanske hade fått en stroke. Det är ju inte alls ovanligt att folk i min ålder får det. Jag kan såklart AKUT testet så jag satte igång. Jag lyfte vänster hand rakt ut och höll den så några sekunder. Höger hand kunde jag av naturlig anledning inte hålla ut eftersom jag krampaktigt höll i gasreglaget. Ok! Det gick bra. Jag sade en mening högt i hjälmen: “Jag har magkatarr”. Det lät väl helt ok. Sen klämde jag i med mitt bredaste leende och kollade i backspegeln för att se om båda mungiporna hängde med. Det var ingen vacker syn. Rödbränt, skrynkligt och hopklämt…men leendet var tydligt. Puh! Ingen fara alltså. Den enda synliga skavanken verkar vara valkarna jag har fått i händerna efter alla mils körning…och dom är rätt sjysta tycker jag?. 

Vi är nu i en liten stad strax utanför Barcelona. Klockan är 21.30. Tänderna är borstade och jag kan inte hålla ögonen öppna längre. Jag får väl helt enkelt försöka vila och göra ett nytt kontaktförsök med hjärnan i morgon under körningen till Andorra. Antingen är det någon tomte som svarar som vanligt eller så är jag fortsatt “blockad”. Efter 26 dagars äventyr kan väl hjärnan få vara lite trött?.