Marocko kan ju inte vara så mycket Afrika eller…?

Så tänkte jag för en kort stund på vägen ner. Det behövdes bara 10 sekunder på marockansk mark för att övertyga mig om att detta ÄR Afrika. 
Ingenstans kan intryck beröra så djupt. Ytterligheter töjas mera. Dofter kännas så tydligt. 

Färgsprakande klädnader på rakryggade kvinnor och förtvinade tiggare i lump. Smutsiga barn och tandlösa, skrattande, dreglande utvecklingsstörda utanför restauranger med vita dukar. Blänkande hästar och svältande, döende åsnor. Pappor matande barn och kvinnor i slöja som äter vid annat bord. Lyxiga Ferraris på motorväg. Bussar med dörrarna på vid gavel och plast tejpat för rutor som spyr ut avgaser. Åsnevagnar med trähjul i dammet bredvid asfalten.  

Det finns säkert ett land någonstans dit alla försvunna strumpor från tvättmaskiner tar vägen. NU vet jag var alla plastpåsar hamnar. All plast blåser omkring, sitter fast på buskar eller ligger i diken i Marocko, ja vad jag vet i övriga Afrika också. 

Att resa med motorcykel är så totalt olikt att åka som turist på charterresa. Som turist på en arrangerad resa ser du vad man vill att du skall se. Någon annan har valt åt dig. Som turist kan du också ha en villfarelse av att du betalt för resan och därför kan kräva vissa saker typ varmvatten, ström, inga kackerlackor och service. 

Vi tar oss fram varje meter. Genom varje by och miljonstad. Genom slumområden med sopor och kvarrester av människor och djur. Oavsett väder. Ingen följebil eller kameraman. Allt är! Allt är nu! Under en enda dag kastas vi mellan hopp och förtvivlan. Mellan glädje och sorg. Mellan vällust och smärta. Vi huttrar och svettas. Vi gråter och skrattar. Vi förbannar och vi ber av tacksamhet. 

Mina ögon låter inte mitt hjärta vara turist.