Konsten att sjunka med stil…

Bilden visar tydligt vad vår tillvaro till 50% går ut på just nu. Jepp, hundarna tar upp en stor del av vår vakna, och sovande, tid just nu. Familjens nytillskott Athena kastrerades i början av veckan. För att hon skulle känna sig trygg och inte klia eller slicka på såret har vi turats om att sova på golvet i vardagsrummet hela veckan. Sova och sova… Så fort någon av vovvarna har rört sig har man varit klarvaken. Allt har gått bra så nu skall det bli skönt att sträcka ut sin värkande lekamen i sin egen säng igen. Vi har de mest trogna, kärvänliga, familjeälskande hundarna i världen så nu vet ni det! De andra 50% upptas av träning, träning och åter träning. Eftersom vi skall göra “Öppet spår”, Stockholm Marathon och Lidingöloppet tillsammans är det mest skidåkning men även löpning vi gör minst 4 gånger i veckan. Då jag dessutom skall simma Vansbrosimmet 3km och cykla Vätternrundan 300km(klassikern ni vet) så tränar jag simning och går på gym 2 kvällar i veckan. Ett av mitt livs absoluta höjdpunkter (eller bottennoteringar. Välj själv.)var när jag inbjöds att träna simning tillsammans med Triathlonföreningen Stöcke TS Järnet. Pavio, som bjöd in mig, sade att det bara brukar vara han och “gubbarna” där. Nå, gubbar umgås jag med var jag än är och dom har jag ju inget emot. Jag måste såklart pröva min nya Helix våtdräkt. Dessutom måste jag lära mig frisim omgående. Alltså steppade jag glatt in på badhuset utsatt tid. Till min stora förskräckelse såg jag genast en stor skylt med “TRÄNING” på bana 5 och 6. Jag fick yrsel och kräkkänslor när jag såg “gubbarna” som utlovats. De kände jag mer än väl igen. De är i 30 års åldern och är Sveriges triathlonelit! Jag var redan upptäckt så det var bara att svälja och börja kavla på sig våtdräkten så snyggt som möjligt 🙂 Nästa chock kom när jag skuttade i bassängen och började simma. Har ni simmat bröstsim med våtdräkt? Jag gjorde det när Oskar och jag tog dykcertifikat och trodde att det skulle gå finfint nu. Visserligen flöt jag upp till ytan med fötterna före då men den upplevelsen hade jag lyckats tränga undan. Problemet var bara att jag d v s min kropp och mina fötter även denna gång FLÖT! Det innebar att huvudet tvingades ner i vattnet! Jag var övertygad om att min sista stund var kommen eftersom jag svalde så mycket vatten när jag gapskrattande bröstsimmade mig genom mina 1000m. Jag var helt slut medan mina nya kompisar simmade det tredubbla i ett gigantiskt tempo. Minst en gång per dag får jag fortfarande skrattkramper så att tårarna rinner när jag ser hela scenariot framför min inre syn. Nu förstår jag också varför Harry skattade så förtvivlat när han släppte av mig vid badhuset… Vi skidade 45km idag. Ibland blir vi omskidade av herrar, och damer, i 75-80 års åldern. I stället för att låta oss nedslås tänker vi glatt att de säkerligen har tillhört, eller tillhör, eliten. Vad lär vi oss då av dessa små anekdoter? Jo, att man måste våga bjussa lite på sig själv och inte vara rädd för att göra bort sig:-) Man träffar jättemånga trevliga människor på vägen. Det finns ju andra vägar än dem man kör mc på… :-)///Carola

.