De dåliga eller de bra nyheterna först…?
Vi hade minst sagt blygsamma förväntningar på Europas sydligaste punkt, och tillika hamnstad, Tarifa. Vi såg båda något skitigt och ruffigt framför oss…men ack så fel vi hade. Efter en dags körning rullade vi in i världens ungdomligaste surf-semester stad med milslånga stränder och en gammal stadsdel som får mycket att blekna. Vi borde ha börjat misstänka något då vi mötte en strid ström med sportmotorcyklar. Varför hör man aldrig talas om att någon åker till Tarifa? Eftersom vi liksom “samlar på” “högst upp” och “längst ner” i världen så dokumenterade vi såklart att vi befann oss på Europas sydligaste punkt.
Spännande värre! Dagen då vi åter skulle beträda afrikansk mark. Landstigning norrifrån i Tanger denna gång.
Hur många gånger har jag inte spelat “Afrikas stjärna” och undrat hur det ser ut just i Tanger! Båtresan med snabbåt tar 60min. Väldigt sjösjuka 60 min närmare bestämt?. Passkontrollen och tullregistreringen gjorde oss inte förvånade utan var exakt så tjorvig som den bara kan vara i Afrika.
I kön till ombordkörning fick vi diverse lappar som skulle fyllas i. Ok så långt även om de var på franska. Ingen talade dock om för oss att samtliga ca 300 passagerare skulle få sina pass stämplade och fordon inregistrerade UNDER 60min BÅTRESA! Kön ringlade sig i krypfart runt hela båten. Vi trodde det var toakön och satt snällt och väntade tills vi såg land och började misstänka att vi missat något. Efter en svettig timme med en del konstigheter kring pass och papper kunde vi köra ut ur båten till tullen. Han som skulle stämpla tullpappren på båten hade gått hem. Rätt glada och hjälpsamma, men omständliga, tjänstemän stämplade….och stämplade. Ungefär just då kom den dåliga nyheten. Vi upptäckte att Harrys BMW läckte kylarvätska!
Den mc’n har något emot att komma in i nya länder! I lättare affekt styrde vi ut ur Tanger. Kulturchocken slog till på 10sek! Obeskrivligt och måste upplevas! Alla lukter, kullersten, människor, skrotbilar, mopeder med flera på, gamla tanter som stapplar över vägen, folk som försöker sälja allt möjligt och omöjligt mest, stickande avgaser, nyfikna som kör på en då de vill titta och taxiflakmotorcyklar överlastade med killar som tjoar och hejar. Lägg till allt i trånga gränder och uppförsbacke modell BRANT, och att vi måste hitta en bankomat, så vet ni var pulsen var! Vi hade 350 spännande kilometrar att köra till Casablanca efter båtfärd och tulljobb innan det skulle bli mörkt.
Vi njöt av att åter se “den röda jorden”, sanddynerna, småpojkarna som sålde meloner längs vägen, den ständigt närvarande lukten av brända sopor, åsnor och hästar framför sina kärror ofta med trähjul, och det faktum att det dyker upp folk överallt hela tiden. Harry lotsade oss, försiktigt med läckande kylarvätska, genom den stora och minst sagt kaotiska staden Casablanca till Hotel Imperial Casablanca där jag bokat ett rum åt oss.
Mottagandet var varmt och vänligt OCH en riktigt bra nyhet var att alla kunde engelska. Intresserade av motorcyklar var de också?. Utanför hotellet plockade Harry bort kåpor och kunde konstatera att det är kylaren som läcker. Bättre än andra alternativ och alltså en god nyhet?. Nu kvarstår att hitta kylarcement och gissa vad! Jo, Marockos enda BMW dealer finns just i Casablanca?
