Årets hetaste kärleksförklaring…

I går och idag har vi kört många timmar längs små U-vägar i Tysklands inland för att ta oss till Villa Löwenherz , alla motorcyklisters drömställe. 

Vägarna är väldigt smala, oerhört kurviga och sjukt backiga, ofta med dålig beläggning. Lukten av kobajs hänger tung i den fuktiga luften. Och där det luktar bajs finns det bajs på vägen också! I massor! Kombinera detta med regn och medtrafikanter i hög fart så borde försäkringspremien stiga ordentligt. 

Vi klistrade upp vårt eget klistermärke på Villa Löwenherz vägg och styrde raskt mot närmsta avfart…

Kärleksförklaringen handlar såklart om Autobahn! Detta fantastiska vägnät som spänner som livgivande ådror kors och tvärs i Tyskland. En njutning som får mina ögon att tåras, får mig att skratta högt i hjälmen och önska att det aldrig skall ta slut. 

Jag älskar reglerna, farterna och hänsynsfullheten. Att när det kommer en “avfart” vet jag att det strax är att vänta en “påfart”. Att hastigheten saktar in på ett ögonblick när det kommer en regnskur. Att vägarbetena påannonseras i god tid och är så snyggt och praktiskt arrangerade.  Att bilister räknar med att motorcyklister vill köra om och därför “väntar in” och “ger plats”. De ser ju inte att vi har våra långsamma tappra fålar denna gång. 

Jag älskar att alla använder backspeglarna och att ingen glömmer blinkers. Inga skrotbilar här inte. Lika lite som man ger sig till att springa ett marathon otränad ger man sig ut på Autobahn med en bil som inte är i skick. 

Och vilka bilar sen! Det finns hela tiden något att titta på och njuta av. Snygga sportiga Audi, BMW, Mercedes, Tesla, Porsche och en och annan Defender ?. Hetaste färgen för i år verkar vara någon sorts mörkrödbrun historia. 

Jag älskar dofterna från blommor, ramslök och het nylagd asfalt. Jag älskar till och med doften av brända bromsbelägg. 

Jag älskar att passera stora städer på behörigt avstånd och få njuta av deras siluetter. Det är lite som när man skidar Vasaloppet och passerar Mångsbodarna. Man gläder sig över att passera och undrar inte över hur det ser ut i Mångsbodarna. Samma är det med Frankfurt. 

Jag älskar såklart också att Harry, som i princip är både blind och döv?, kör som en Gud och kommunicerar klockrent med mig genom sin backspegel med, under många år invanda, gester??.

Det är som natten innan julafton. Om jag somnar snabbt nu så vaknar jag strax upp till en ny spännande och helt underbar dag på Autobahn?