Regnponcho är underskattat…

I helgen genomförde vi vårt 12:e Stockholm Marathon. Jag väljer beskrivningen “genomförde” för att 42,195 km är långt och för att förvånansvärt mycket överraskande, och inte alltid smickrande saker, hinner hända i både kropp och knopp under loppet. Under åren har vi sprungit i asfaltsmältande hetta, svidande hagel, skrämmande åskväder, isande vindar och piskande regn. Detta år överskuggades av de två sistnämnda. Veckorna innan loppet överhopas en av goda råd om sista träningen, livsavgörande kosthållning och naturligtvis klädval. Jag kan numera allt om kolhydrattömning (Harry förespråkar en tömning om dagen 🙂 ) vilka delikata kroppsdelar som skall vaselinas och hur tävlingsväskan skall packas. 

  
Att sopsäck kan vara livsuppehållande att ha på sig i startfållan är något som alla känner till. Men aldrig har jag läst om förträffligheten i något så prisvärt som en regnponcho! Alla ni som sprungit 42,195 km i en sopsäck vet att de är rätt smala nertill. Dessutom sticker ju armarna rätt ut liksom. En regnponcho däremot går att reglera vidden på, den har en praktisk huva med snörning så att en slipper isvatten som strilar ner för ryggen OCH den finns i flera trendiga färger i motsats till den evigt svarta sopsäcken. Kanske jag startar en ny trend nästa år och springer maran invaselinad och endast iklädd en rosa regnponcho…och pulsband/pulsklocka såklart. Får ta mig en funderare på hur detta eventuellt går att utveckla inför Vansbro halv ironman om 25 dagar 😉

   
Kan verkligen rekommendera det vegetariska pastapartyt fredagen innan maran! En får backa hur mycket som helst! Säg ett annat ställe där de inte börjar titta konstigt på en vid 3:e varvet!

Våra barn har inte visat överdrivet intresse för aktiviteter som innebär att en svettas under längre tid. Däremot har vi lyckats bra med mågen Björn och svärdottern Hanna är på stark uppgång 🙂