Det är dagarna som går som är livet…

…och sett ur mc-perspektiv känns det därför lite slösaktigt! Harry är ju den som kör året runt hos oss. Min vinterkarriär blev rätt kort. Närmare bestämt 45 meter, dvs upp till vägen, innan jag bromsade för en passerande bil och stöp som en klubbad säl upp och ner i diket eftersom dubbarna gjorde att jag inte nådde ner. Harrys karriär höll på att bli kort i samma veva för hans enda kommentar var :”Hur gick det med backspegeln”! Nu är det tack och lov några år sen och preskriberat….så gott som.

Om min hjärna inte processar tänkbara mc-äventyr är det bara träning, med otaliga variationer, som ältas. Det har varit en bra dag när jag på kvällen hjälps upp ur soffan och stapplar mig dubbelvikt av träningsvärk mot kylskåpet. För att uppnå detta eftersträvansvärda tillstånd följde jag med Harry till Playa del Ingles i träningssyfte. Harry, som inte har samma självplågartendenser, spelade med ett band där i två veckor. Jag uppnådde mitt mål på 100 km strandpromenadlöpning kl 07.00, helkroppsmassage och sängläge mellan kl 9.30-07. Borde vara obligatoriskt för ALLA varje år! Harry deltog faktiskt i de flesta löppass trots att han spelade till långt in på natten. Typiskt att “Gammal alltid är äldst”! OCH nej jag blev inte alls ledbruten av löpningen. Tack vare mina nya Saucony, som jag testspringer, fick jag inte ens ont i knät!

Av en underbart kreativ kvinna fick jag en fantastisk julklapp. Vi pratade om jul och att jul för mig är när det doftar gummidäck eftersom jag alltid har min mc i köket. Hon lyckades röra mig till tårar med sin egenhändigt, proffsigt gjorda doftgran i gummi. Och den DOFTAR! Jag kan förhandla fram flera om ni är intresserade….

Kanske, kanske vågar en hoppas på att snöskotersäsongen tar fart nu då det äntligen är varning för snökaos. I så fall ses vi väl någonstans efter skoterleden…!