VÄTTERNRUNDAN 2009 300 km cykling

I helgen uppnådde jag delmål nummer två mot mitt mål att göra en “Svensk klassiker”. Torsdagen började med en känslosam skolavslutning med Herman. Därefter flög jag ner till Fazze i Stockholm och hade en trevlig kväll. På natten kom Harry, Herman och hundarna. De hade min numera väl inkörda, välservade, goda vän “Nishiki” fastspänd på taket. På fredagmorgonen körde vi ner till Motala i hällande ösregn. Vädergudarna var verkligen inte med oss cyklister! Min start gick kl 00.32 på fredagkvällen men det var svårt att koppla av innan. Harry följde mig till starten i den becksvarta fuktiga natten. Till all lycka var det uppehåll just då. En mc-funktionär gav mig råden: Håll dig varm och håll dig borta från klungorna! Kan väl inte vara så svårt tänkte jag…Starten gick och det kändes stort att bli utlotsad ur Motala av två mc-funktionärer. Efter ca 2 mil började regnet piska ner igen. Det blev snabbt blött och kallt. Nu var det verkligen svart och svårt att se något alls. Reflexer från cyklars baklysen reflekterades i mina glasögon och gjorde det omöjligt att se något alls. Det ökade på min fart eftersom jag tvingades cykla förbi alla jag hann i kapp. Det gällde att hålla tungan rätt i mun för att undvika ölburkar som någon smarty slängt ut på vägen. Eventuellt utspringande vildsvin och rådjur vågade jag inte ens tänka på. Fåglarna skrek i buskarna och det gjorde även nyblivna studenter på hemväg genom Gränna vid 5 tiden på morgonen. Jag höll humöret högt och muade glatt åt kossorna jag passerade. Efter 10 mils cykling slog jag på radion för att ha något att sjunga med i. Det kanske låter som om jag var ensam på vägen men jag var i gott sällskap med alla andra typ 14 999 morgonpigga cyklister. Ibland passerades jag av klungor på ca 100 snabbcyklare. Det kändes som expresståg som passerar och jag förstod vad mc-funktionären varnat mig för. Vid varje depå stannade jag och smaskade bullar, banan, potatismos, lasagne och lite medhavd dextrosol eller powerbar. 15 minuter senare var jag lika hungrig igen. Mat har alltid varit ett stort intresse :-)Jag cyklar normalt 25 km på en timme och hade väl räknat med ett något lägre tempo i detta eländesväder. Därför höll jag inte koll på klockan. Döm om min förvåning när jag insåg att jag passerade mållinjen på 12 timmar i stället för 14 som jag tänkt. Harry hann nätt och jämt dit för att ta emot mig medan Jessica, Björn och flickorna inte hann fram. Vätternrundan var en, i det stora hela, positiv uplevelse som jag kan tänka mig att göra om. Inga skavsår, ingen träningsvärk och en rumpa så gott som ny gör Vätternrundan betydligt lättare än ett marathon. I bästa fall kanske Harry köper sig en cykel så att vi kan träna annat än löpning ihop 🙂.