Saknaden är stor…
…efter våra motorcyklar här på Island/Reykjavik! Man blir otroligt låst när man inte har fordon att ta sig fram med. Här skulle motorcyklarna ha kommit till sin rätt. Tur att vi inte planerat att vara här längre än över en helg för då hade det nog blivit “för mycket” turistande i stadsmiljö. Med jämna mellanrum säger Harry: “Hör du hur hon ropar Mammaaa!”. Då menar han min motorcykel som förhoppningsvis är på “de sju haven” just nu på väg mot Göteborg. Att hon har sällskap av sin trygge kavaljer verkar Harry ha glömt bort 🙂 Det känns lite misstänkt att det är så få utländska fordon här. Kan det möjligen vara så att det blir billigare att hyra än att transportera hit egen bil eller mc? Skulle onekligen vara roligt att återvända och “göra ön” mera noggrant. I kväll är det sista kvällen på denna spännande och verkligen annorlunda resa. En resa som på något sätt manifesterar att våra älskade söner blivit stora och klarar sig själv (nästan). Som vi brukar göra kommer vi att gå ut och äta en god middag och sammanfatta äventyret så gott det nu går. Känslosamt brukar det vara och känslosamt kommer det bli även denna gång. Nu ser vi fram emot morgondagen då vi kommer att få återse pojkarna, svärdottern, hundarna och katten som även de har överlevt detta sommaräventyr :-)
Hej.
Måste säga att jag är full av beundran över er överlevnadstillit. Otroligt vad ni hunnit med! Har ni börjat planera något nytt inför nästa sommar?
Anneli: Vilket underbart ord “överlevnadstillit”! Jag har funderat och “smakat” på det sedan jag läste ditt inlägg. Jag bestämde mig för att det är en viktig och bra egenskap, speciellt om man skall ut på äventyr. Jag kom också fram till att det nog också gränsar till dumhet och naivitet ibland ;-)En vältränad kvinna sade en gång att när man tror att man skall dö av utmattning har man ungefär 70% kvar. Det brukar jag ofta tänka på för det gör att jag utgår ifrån att jag antagligen kommer att överleva det mesta… Kramisar!