Let´s dance!
Harry och jag älskar att dansa! Ja, fast absolut inte på någon form av dansgolv. Vi älskar samspelet när vi kör motorcyklar tillsammans. Det är en aktivitet som vi båda älskar att göra, vi har kört tillsammans under snart 20 år och kan med lätthet läsa av varandra. Inget intercom i världen skulle kunna förbättra vår kommunikation. Snarare är det en fördel att inte kunna prata. Då får man sitta och begrunda sina synder mellan tankpauserna och det är bara hälsosamt för relationen. Man lär verkligen känna varandra när man reser och lever så nära under så lång tid som vi gör på våra äventyr. Den här resan har vi kört väldigt aktivt och bara haft en vilodag. Vi har puttrat på i 90-100 km/h, ca 7000km på ca 13 dagar. Det tär onekligen på våra kroppar och vi vet att det inte är lätt för någon av oss. Man får respekt för varandra när man går igenom sådana ansträngningar tillsammans. Det här med mc-åkning är bra på många sätt. Är det kallt måste man ju värma varandra och är det varmt kan man inte ha så mycket kläder på sig när man inte kör 🙂 Nu de senaste två dagarna har vi kört genom prärien i kraftig hetta. Vi har kört genom väldigt konservativa och “ProLife” regioner. Man värnar sina vapen och vill avsätta Obama. Det ger underlag för givande diskussioner på kvällen. Häromkvällen kom vi i samspråk med ett gäng HD-åkare som bodde på samma camping som oss. Vi hade mycket givande diskussioner och har numera så gott som helt ändrat åsikt om HD-åkare. Vi är överens om att det är bra att det aldrig är för sent att medge att man hade fel 🙂 Om ni undrar varför jag inte har nämnt Yellowstone så beror det på att vi har försökt bearbeta upplevelsen. Vi har kommit fram till att vi inte passar in i flocken. Det 200 km långa besöket var som en charterresa i jämförelse med annat vi gjort och sett. Det måste medges att vissa ställen var väldigt vackra och det är spännande att det bubblar och ryker som i en kemisal. Mest kommer vi ändå ihåg galningarna som, med sina barn i släptåg, gick ut till bufflarna som stod ute på en äng! Vi kommer också ihåg den lilla söta jordekorren som kom fram och kikade på oss när vi åt glass och den stora spindeln jag fick i munnen när jag skulle ta på mig hjälmen sedan 🙂 Och naturligtvis kommer vi ihåg haglet stora som sockerbitar som gav oss blåmärken på benen och gjorde vägen till en isgata. Men nej, vi är nog inte riktigt som alla andra som kan sälla sig till flocken. Vilken välsignad tur att just vi träffade varandra 🙂
Skrivet av en Carola som nyss ätit en megastor Mc Flurry, hör och häpna, från Mc Donalds:-/
Ps! Harry har tur han! Han har firat födelsedagar på de mest spännande ställen: Daar es Salaam, San Fransisco, Mt Rushmore och Jakobstad. Herman sade, när vi pratade med honom, att när han vaknade upp i en torr och varm husvagn och det regnade ute…då visste han att han hamnat rätt i livet. Så honom behöver vi inte oroa oss över 🙂 Ds.
