En ödmjuk titt i backspegeln…

Visa fullständigt album

Jag vill börja med att säga att vi känner oss oerhört lyckligt lottade som har fått möjligheten att göra ytterligare en “Once in a lifetime-resa”! När vi körde genom Afrika tänkte vi att det var RESAN. När vi gjorde Sydamerika tänkte vi det samma och nu vet vi inte vad vi skall tro. Tredje gången gillt eller… Nu när vi läser och ser filmer från andras mc-äventyrsresor förstår vi bättre hur “stor” våra resor varit. Många är de som är unga och starka, har följebilar och definitivt inget barn med sig 🙂 Direkt när vi kom hem i augusti började vi jobba och plugga. Många var frågorna som ställdes om vårt äventyr. Inte minst under kvällen vi var inbjudna till “Two Wheels” för att berätta och visa bilder. Svar har inte alls varit enkelt att ge. Vår resa delades upp i så många delmål den här gången. Att överleva Centralamerika kändes som en bragd i sig. Otyggheten som det är att ständigt vara potentiell måltavla för maffia, alla döda djur och alla gigantiska sopberg är tärande och ger smolk i bägaren när man vill njuta av ländernas skönhet och vanliga människors vänlighet. Att Mexico var så stort hade vi inte kunnat förstå  innan vi väl var där. Våra förväntningar på USA och Canada var obefintliga och vi hade aldrig haft någon längtan efter att utforska dessa länder innan vi for. Många stora städer hann vi besöka och vi hade inte velat vara utan den upplevelsen. Herman hade kanske mest behållning av storstadsbesöken. När vi väl nådde så långt norrut som till British Columbia överväldigades vi av det fantastiska djurlivet och den storslagna naturen. Vi var “hemma”! Många av våra vänner tyckte att det var en onödigt lång omväg för att komma till kylig ödemark där det var långt mellan byar, bensin och affärer…men vi trivdes och höjdpunkten var att besegra den ökända “Dalton Highway”. Vi körde sammanlagt 19 300km och kände samma glädje varje dag vi packade på våra hojar och styrde mot nya mål. Känslan av att ha allt det nödvändiga med sig i bagaget, älskade vänner bredvid och äventyr i sikte är obetalbar. Och när i livet får man annars 8 timmars kontemplation varje dag?  Vi har nu varit hemma drygt en månad. Igår kväll kom vi fram till att det nu känns som att vi skulle kunna ge oss ut igen. Harry och jag då vill säga 🙂 Nu kan vi förvisso kosta på oss att njuta av vetskapen att vi kommer att fara tillbaka till Alaska nästa sommar. Vi behöver inte göra några större efterforskningar, inga dyra “Carnet de passage” och inga som helst vaccinationer 🙂 Tills dess njuter vi av vardagslivets äventyr med barn, barnbarn, jobb, motorcyklar, plockande och byggande hemma och naturligtvis våra älskade rottweilers och vår “gammkisse”. Livet är i sig ett äventyr värt att uppleva! Tack!

.